Mount Kinabalu
Tro det eller ej, men vi klarade det!!! We did it! We did it! We did iiiiiiit! Jag hade målbilden klar för mig och jag har förberett mig mentalt i månader. Många korta nätter på sista tiden har det blivit och jag var riktigt nervös. Jag har till och med varit och tagit en hälsoundersökning med EKG. Jag har även förberett mig fysiskt med bergsvandringar, treadmill, promenader, simning m m. Tyvärr åkte jag på en rejäl förkylning och influensa för två veckor sedan. Men, det fanns aldrig att ge upp. Det var dock det hårdaste min kropp varit utsatt för och det här äventyret kan bara sammanfattas med ett ord SMÄRTA! Det går aldrig att föreställa sig eller förbereda sig, men i efterhand var "resan" alldeles underbar och fantastisk, men vi tar det från början!
Vi hade köpt en paketresa med allinclusive d v s alla måltider, boende, transfer, mountainguidé ingick. Vi åkte den 2 1/2 timme långa flygresan från Kuala Lumpur till Kota Kinabalu där vi inom några dagar skulle vandra uppför Sydostasiens högsta berg, Mount Kinabalu. Det ligger på 4096 meter ( Kebnekaise är 2065 m). Vi blev upphämtade på flygplatsen för att bli skjutsade de dryga två timmarna upptill 1600 meter där äventyret skulle börja. Väl framme installerade vi oss, träffade Sofia som vandrade med oss, gick en runda i djungeln, tittade in i botaniska trädgården och bara väntade... En lång dag av förväntansfull väntan.
Här har vi mött vår mountainguide Mike som var ovärderlig under resans gång. Hans humor och skratt underlättade vår tuffa vandring.Det finns två vägar upp och vi hade efter ett samtal med ett gäng kineser bestämt oss för att gå upp den ena vägen och sedan komma ner den andra. Mike avrådde oss å det bestämdaste för trots att den skulle vara vackrare var den 2 km längre. Det skulle räcka med 6 km branta uppåtstigningar för min del skulle det visa sig. Det är tur att man inte visste då vad som komma skall... Även om jag fått många tips av goda vänner som gjort den här vandringen/klättringen tidigare.
Här är vi nått vår startplats Timpohon Gate där vi får registrera oss. Mike visar oss på kartan Hur vi kommer att dag 1 gå 6 km för att komma till Laban Rata som är ett vandrarhem där vi ska äta middag och förhoppningsvis acklimatisera våra kroppar till den höga höjden för att undvika höjdarsjukan. Laban Rata ligger på 3272 m och dag 2 kommer vi att stiga upp mitt i natten, klockan två för att vara framme på toppen i soluppgången. Sofia är en 26-årig tjej från Sölvesborg. Hon spelar fotboll i division 1 och hon gick med oss vår första dag. Hon var tålmodig och mycket trevlig. Andra dagen gick hon själv och var faktiskt första tjej som nådde toppen av alla oss cirka hundra personer som alla hade samma mål. Jag undrar hur många som egentligen inte klarar det. Det är så olika. Hans och Sofia upplevde smärta de också, men inte i närheten av hur det var för mig. I did struggle very, very hard!
Vi hade packat våra ryggsäckar med varma kläder för på toppen skulle det vara kallt. Underställ, fleecetröja, Goretexjacka, varma sockar, mössa och handskar. Sedan hade vi fyllt upp med powerbars, mandlar, russin, vätskeersättning m m och det viktigaste av allt, vatten. I Laban Rata skulle det finnas möjlighet att fylla på vatten. Det är viktigt att hålla vätskebalansen och dricka, dricka, dricka. Vi bar våra egna ryggsäckar. Man kan köpa den hjälpen från speciella bärare. Det kostar 20 kr/kg. Vi ville dock komma åt vår packning under stigningen så vi valde att bära!
Jag funderade mycket på vad det är som driver en människa att utsätta sig för den här smärtan? Vilken personlighet har de människor som samlas här? Jag tänkte också mycket på Marina Abramovic som dedikerat sitt liv åt smärtan och som visade det på "MOMAS" i New York för några år sedan. En mycket stark utställning som jag ofta återkommer till i mina tankar! Har ni inte hört om henne förut så titta på Youtube. Hon väcker känslor som ingen annan.
Här har vi kanske gått halva sträckan vår första dag och var ganska fräsch.Men det finns ingen sträcka som inte är brant uppför. Aldrig någon chans att vila benen eftersom flacka partier saknades helt och hållet. Vila sig gjorde vi istället på de vilostationer som fanns uppsatta vid varje kilometer. Ta av sig ryggsäcken, äta, dricka, göra toalettbesök m m cirka 5-15 minuter då och då var väldigt skönt. Vår stigning beräknades ta 4-6 timmar beroende på hur vältränad man är. Vår klättring började 9:22 och vi var framme 14:35. Mike som gjort det här tusentals gånger hade ett personbästa på 2 h 15 min till toppen och 58 minuter ner. Vi gjorde etapp 1på drygt fem timmar.
Det är narturliga trappor och byggda trappor. Parken har funnits sedan 1964 och innan dess var det trång djungel. Det är en otrolig växtlighet med många olika arter av träd och buskar. Det var dåligt med blommor, men säsongen för blommor är i maj och framåt. Fågellivet var dock ganska stort.
Det är uppför, eller ännu mera uppför! Bilderna "ljuger" för att det var mycket brantare i verkligheten. Någon "walk in the park" är det verkligen inte.
Första dagen var vi lätt klädda för det var varmt och fuktigt.
Mera uppförsstigning!
Och ännu mer uppför...6 km uppför är många steg och för att inte bränna ut sin energi gäller det att gå med små små steg. En snabb huvudräkning säger att vi gick cirka 24-25 000 steg bara första dagen!
Vi var många som ville upp den här dagen!
Här är mitt plågade ansiktsuttryck målande för min kamp!
Men varför klaga när vi då och då blev passerade av "bärare" som bar tung last för att fylla på förrådet med mat och dryck i Laban Rata.
Här ser vi bland annat en rhododendron och en orkidé!
Växtligheten förändrades ju högre vi kom och precis som på fjället blev det kargare och kargare!
Vid 5,5 km hade jag riktigt svårt och tusen tack till er som skickade mig peppningssms. Jag vet inte hur jag skulle ha orkat utan dessa.
Vädret blev också sämre och vi fick nytta av de regnkläder vi hade packat med oss.
Där i dimman kunde vi äntligen skönja vandrarhemmet och det var med mycket, mycket tunga steg jag äntligen nått målet för dag 1. Där fanns alla olika nationaliteter samlade och trots att vi inte talade samma språk samlades vi i ett lyckorus över att ha klarat vårt delmål och alla var överens om att det varit smärtsamt, men nu satt vi alla här med ett leende på läpparna! Nothing is impossible!
Utsikten från vår gård var fantastisk vacker och himlen bjöd på en magisk solnedgång!
Vi bodde i ett 4-bäddsrum tillsammans med två backpackers, en tjej från Tyskland och en kille från Nya Zeeland! Vi såg solnedgången och gick sedan till vårt rum för att packa om, smörja in kroppen med counterpain och vila till vi skulle pået igen. Någon dusch var det inte tal om för att det fanns lite vatten och det som fanns var iskallt. Efter en raggartvätt och påklädd kröp vi in i vår våningssängar för några timmars sömn. Hans hade lyckats ställa klockan på 22:38 och vi väcktes alla av den. Sedan låg jag och vred och vände, men till slut somnade jag om. Klockan 2:30 var vi redo igen och då med pannlampor på.
Det blev inga fotografier den här natten för jag var helt slut. Vi klättrade med hjälp av rep och jag räknade tio steg och stannade för att få luft. Det kändes som att andas genom ett sugrör samtidigt som hjärtat dunkade i mycket snabb takt. Hur trötta mina ben var går inte ens att beskriva...Men jag skulle upp. Något annat alternativ fanns inte i mitt huvud. Jag tror att när jag tänkte hade jag bara positiva tidigare händelser i mitt liv som en självbiografisk film som snurrade. När jag var i nuet lyftes jag fram av den vackraste stjärnhimlen jag någonsin sett. Jag kände styrkan av något mer däruppe och det bar mig framåt. Jag plockade också med mig en trärot som jag kände gav mig styrka. Helt plötsligt började benen gå 200 steg, som att komma in i andra andningen. Etapp 2 var 2,75 km lång och vi gick i mörkret och det var nästan tur för att vi var lyckligt ovetande om hur brant det var. Två dagar senare skulle vi läsa i "Star" om hur en 22-årig tyska miste sitt liv då hon ramlade ner. Det innebar att på vår väg ned hade vi mött flickan. Den mycket tragiska händelsen satte spår och tog lite udden av vår glädje.
Här är på vägen ned, men vi gick samma väg upp.
När vi hade 100 meter kvar var det tung klättring kvar över stora stenar. Jag sjönk ihop som en påse och visste inte hur jag skulle kunna samla kraft. Jag hade fått dåligt balanssinne och jag var yr som bara den. Hans berättade senare att han såg min desperation och hur han funderade hur han skulle kunna påverka mig att ta de sista meterna upp. Jag var ju så nära och jag vilade bara en stund, för att ge upp fanns som sagt inte.
Väl uppe var jag oerhört lycklig och behöver jag säga att jag var stolt över mig själv, över oss att vi klarade det. Våra älskade flickor fanns såklart med!
Omgivningarna här uppifrån var imponerande och det var mycket vackert! Det var som en brant farlig vägg på andra sidan repen. Och ja, det var värt mödan, men något jag bara gör en gång i livet. Jag avskyr trappsteg efter det här...
Monkey Mountain
Donkey Ear Mountain
Sir John Mountain
Mount Kinabalu
Lyckliga över att vara på väg utför. Mike uppskattade att nedvägen skulle ta 4- 6 timmar för oss. Den tog precis fyra timmar. Benen var helt plötsligt hur pigga som helst och med hjälp av walkingstick gjorde den att nedresan blev så mycket lättare. De flesta som gått den här vandringen plågas över nedvägen och de tycker den är plågsam. Men för egen del var den största strapatsen uppför!
Fy man vad jag är bra, fy man vad jag är bra för jag har bestigit Mount Kinabalu....
Kommentarer
Postat av: linn
Bra jobbat!!!
Svar:
Malaysiafrun
Postat av: Elin
Herregud... Vilket äventyr! Och vilken inspiration, själv tar man sig bara an löprundan som något berg. Lycka till i framtiden också, kanske andra projekt på gång som man kan följa? /Elin
Postat av: Annster
Fina bilder :)
Postat av: ida
vilken häftig upplevelse
bra jobbat alltså!!
Trackback
