Malaysiafrun

Förra året tänkte jag nog att det skulle vara en gång, en sådan där upplevelse som man "checkar", bockat och klart precis som Mount Kinabalu, men jag föll för grupptrycket... Det var väldigt tamt lopp (Hamilton var i ledning från första stund) och de nödvändiga örpropparna behövdes inte i år på grund av att de ändrat motorerna (miljötänk tack och lov) så den höga ljudnivån var obefintlig. I år hade vi med Marcus Eriksson, men han hade det trögt. Vi hade i år andra platser som säkert också påverkade att upplevelsen för min del var "sådär". Susann gjorde dock sitt bästa som "sportjournalist" för hon refererade från Internet och hade god koll. Nästa år blir det dock garanterat inget Formula1 för min del...

 

I fredags träffade vi gänget och det var några veckor sedan vi var med en aw. Alltid lika roligt med massa skratt, men också allvarliga stunder. Jag ber att få återkomma lite senare om det...

Jag sitter nu i taxin på väg in till Bangsar och det är tjockt med bilar, moppar...you name it. Det ösregnar ute ( som det gör de flesta eftermiddagarna), åskan dånar (tänker på Ceasar som är rädd men han är inte ensam) och trafiken är som sagt tät som alla fredagar den här tiden. Jag ska möta upp med Hans och alla andra för ännu en trevlig (förhoppningsvis) kväll tillsammans. Det blir aw på WIP och middag på någon av alla fantastiska restauranger här. Jag sitter här i min nyinköpta långklänning med lång ärm och funderar över hur jag ska klara värmen... Sitter också och läser FB och det ser väldigt fint ut hemmavid. Trevlig helg på er alla för det är vi värda! Kram på er...

Det var inte igår man hade ett möte inbokat... Vi i Handelsbanken har ju ett kontor här som består av en person. Abhinash (Abbe) och idag hade vi stämt träff på hans kontor på 36:e våningen (!) i Menara Maxis som ligger närmaste granne med Petronas Twin Towers. Inget dåligt läge och utsikten var formidabel! Det var två receptioner som såg till att jag skrevs in och var där i rätt syfte. Spännande att höra hur ett representationskontor i Handelsbanken jobbar här och höra lite om hur det är med min "gamla" arbetsgivare. Jag fick även med mig ett exemplar av vår personaltidning och den ska jag "slänga" mig över nu. Vi avslutade en trevlig förmiddag med lunch. Tack Abbe för idag!

 

Häromkvällen bjöd vi ut födelsedagsbarnet Gordon till restaurangen "Subak" (Susann och tjejerna var bortresta). "Subak" är en mysig lokal restaurang (ingen alkohol serveras) i djungeln med cool inredning. Jag hoppade dock rakt upp och skrek när jag skulle smaka på vårrullen och känner att det kryper på handen...En skalbagge på dryga centimetern. Huah! För övrigt en mysig kväll "mitt i veckan"!

Igårkväll roade Hans och jag oss med att besöka en av de finare golfbanorna här i KL, Kuala Lumpur Golf Country Club (KLGCC). Vi åkte dit för att slå några bollar på "Drivingrangen" och döm om vår förvåning när vi insåg att boll för boll automatiskt peggades upp... Lyxigt värre!

Ny vecka och nya utmaningar... Jag har precis avslutat avsnittet som "Organisationskonsult" och nu ska jag fördjupa mig i avsnittet om rekrytering. Den här gången ska jag agera "Rekryterare" och utifrån kurslitteratur ta fram en lämplig analys/profil/person utifrån en platsannons "Helsingborg söker verksamhetsansvarig". Japp, det blir något att sätta tänderna i...

Min vardag ser väldigt annorlunda ut nu än för några år sedan... Att plugga på distans är inte någon "barnlek" utan upptar en stor del av min dag. Jag gör det dock, tycker jag på en alldeles underbar plats här på jorden. För några år sedan var jag fullt sysselsatt, "upp till hakan" med jobb för banken. Jag förundras över mig själv när jag tänker tillbaka på den tiden... Till vilken nytta och för vem la jag ner min själ och mitt hjärta??? Hjulet sprang på i ett väldigt tempo... Och det var självvalt! Jag har så lätt för att engagera mig... Jag är hursomhelst tjänstledig till hösten 2015 från "mitt" Handelsbanken. I veckan ska jag besöka vårt "Handelsbankskontor" här i Malaysia där kontoret består av trevliga Abhinash eller Abbe som han kallas. Det ser jag fram emot... 

Igår hade vi party hemma hos oss och det var riktigt lyckat. Massa goa härliga partyvänner var samlade för att dricka cocktails, äta hemmagjorda tilltugg, röka shisha, lyssna på Hans band som spelade några låtar, dansa, umgås, skratta och träffa nya vänner. Idag mår vi toppen och kanske är drinkar melodin... Alla hade drinkar uppkallade efter sig och skulle man prova alla hade man nog mått riktigt illa...

I helgen har vi bjudit in till fest här hemma. Vi bjöd in 30 personer och det är bara fem som tackat nej och det på grund av att de är bortresta (!) Det bådar gott...Jag älskar verkligen förberededelserna med fest, först att skicka ut inbjudan ( på FB med en grupp såklart) och sedan följa alla meddelanden. Sedan följer förberedelserna med att läsa recept, handla ihop allt (cirka 80 liter juicer (apelsin, ananas, grapefrukt, tranbär, lime, lemon, kokosmjölk m m bör väl räcka), skriva namn på glasen, laga maten, ställa iordning med mera. Den här gången blir det cocktailparty med tilltugg! Västerbottenspaj (Tack Ullis för att du tog med dig ost från Sverige!) Petit Choux med olika fyllningar, röror på baguetter med mera ska fixas. Vi har faktiskt en imponerande bar och tyckte därför att vi vill dela med oss av den till våra härliga vänner här. Många har frågat om vi firar något speciellt eftersom vi ordnar med fest. Ja, det gör vi... Vi firar att vi är "Happy"! Världens bästa anledning... Min nya favoritlåt "Happy" snurrar genast i mitt huvud! Ta hand om er alla mina vänner och låt oss vara "Happy" tillsammans...

 

Ni som följt med mig vet ju att vi hade riktigt dålig luft här i slutet av förra veckan. Jag får då nästan panik och känner att vi måste lämna stan... Eller också kanske det bara är en förevändning för att övertyga Hans om att vi bör åka ut till havet. Jag börjar undersöka hazevärdena (och vädret) i varenda strandort i Malaysia. Det fick bli Pangkor och drygt tre timmar senare med bil på lördagsmorgonen är vi framme. Jag kan andas!!! Till alla som undrar tycker jag att västkusten har väldigt fina stränder, men saknar tyvärr det riktigt klara vattnet! 

 

 

Här råder det "landssorg" sedan flygplanet MH370 försvann för 10 dagar sedan. Ikväll har man samlats till en gemensam stund i Curve för att tänka på de människor som var med och dess familjer. Själv stannade jag upp en stund när jag såg stora svarta billboards med uppmaning att skänka dessa människor och de anhöriga en tanke och för att bidra med en hälsning. Vi upplevde en sorts samhörighet och pratade om flygdramat. Det är hemskt och det känns otäckt nära för oss som åker Malaysian Airlines stup i kvarten...

Igårkväll träffade vi Nina och Dan på Souled Out i Mont Kiara för att sätta datum för vår höstresa till Siem Reap i Kambodja! Vi har hittat en resa 4D/3N, fyrstjärnigt hotell, alla måltider, flyg t o r med engelsktalande guide till alla sevärdheter, bland annat Angkor Wat för 2 personer... för helt otroliga 2000 kronor. Nina var ju med med på volontärresan till Phnom Penh så Kambodja har en speciell plats i våra hjärtan! 

Idag vill ingen i KL vara ute. Till och med skolbarnen får vara inomhus på gympan. Vi har alltför höga värden av luftföroreningar för att det ska anses hälsosamt! I Beijing har de ofta höga värden och just nu 484 så det finns de som har det värre... För att vara hälsosamt bör värdet ligga under 100 (!).En kompis som bott där berättade att de i långa perioder aldrig vågade sig ut med barnen och att de ofta satt framför luftfuktaren. I KL beror detta på att det eldas upp palmskog i Indonesien (Utländska företag och även Malaysia är boven till detta) och med vinden blir sedan Malaysia påverkade. 

Har man talang eller kunskap inom något område så är det trevligt om man delar med sig till övriga inom SWEA. Så fungerar det nästan alltid när man bosätter sig utomlands. Jag hade själv ett pass tillsammans med Eva om pensioner i höstas. Den här morgonen var det födelsedagskort, hår och frisyrer samt knyppling som stod på programmet. En trevlig fikamorgon då vi fick prova på saker många av oss aldrig gjort förut. 

När min systerson Alfred beskriver hur han saknar vår fina kille Ceasar inser jag att det var länge sedan jag la ut något om honom. Han är värd det...All uppmärksamhet som finns för han ger oss så ofantligt mycket. Han är trots sina 10 1/2 år ofattbart pigg och han verkar klara värmen galant. Hans rörelsemönster är fortfarande som en valps... Han flyttade in hos oss som valp i samband med att jag var sjuk. Barnen hade tjatat länge och Hans ville gärna ha hund, men jag var stenhård. Jag har egentligen aldrig haft någon relation till hundar och djur. Vet att min förra chef uttryckte det som att en familj inte är komplett utan hund. Jag tyckte nog då att det lät ganska underligt, men som sjuk ändrade jag mig. Varför någonsin säga NEJ till något? (Försöker leva efter den devisen.) Man kan alltid prova och fungerar det inte får man då ta konsekvenserna och hitta en lösning. Man skulle kunna säga att Ceasar lärt mig mycket för oj, oj, oj vad jag älskar att ha honom i mitt liv! Tack för att du finns!

Den här veckan har det på dagarna funnits ett enda fokus och det är PLUGG!! Jag har satt mig själv i (onödig) stress för uppgiften ska skickas in på fredag. Min uppgift är att jag har fått ett företags problem beskrivet och jag ska nu agera organisationskonsult och utifrån teorierna i böckerna lämna ett förslag på vad som bör göras. Spännande är det iallafall! Jag har haft världens bästa februari som kort sammanfattas med bestigningen av Mount Kinabalu i Borneo, härligt besök från Sverige, många roliga kvällar med gänget här och avslutades med volontärresan till Kambodja.

Mars börjar också bra för trots studiehets så har jag kvällarna fria.

 

Det var fem speciella dagar som gav mig så mycket på många plan. Ni som läst mina tidigare inlägg om Kambodja vet att jag haft en ganska omtumlande resa känslomässigt. Men, det har också varit alldeles underbart! Inte minst att få uppleva dessa dagar med ett så trevligt gäng människor från jordens alla hörn. Vår gemensamma beröringspunkt är att vi alla är expats och bor i Kuala Lumpur... iallafall tillsvidare!

 

Cambodia har en fruktansvärd historia med så mycket grymhet som är svår att förstå. Jag har besökt "Killing fields" där närmare 1,7 - 3,3 miljoner (uppgifterna går isär om hur många) människor begravdes, ofta i massgravar efter år av tortyr i fängelset Tuol Sleng, S-21. Det här illaryktade tortyrcentret utsatte sina fångar för den grymmaste behandlingen och utav 30 000 överlevde endast 7. Idag lever två och en av dessa fångar var på plats. Människorna ankagades för att vara medlemmar av CIA eller KGB. Ett annat "brott" dessa människor var anklagade för var att de var välutbildade. Lärare, läkare, advokater, ekonomer, journalister...Ja, alla med någon sorts utbildning skulle utplånas.

Det började med att "Röda Khmererna" intog Phnom Penh 17 april, 1975 då staden redan var försvagad och i krig med Vietnam och amerikanarna gjorde bombattacker. Stadens invånare vågade sig ut på gatan, lyckliga och med klappande händer och mottog de Röda Khmererna men det var innan de förstod vilket skräckvälde som skulle pågå framtill 1978. Alla stadens invånare skulle fördrivas ut på landsbygden och fick lämna allt ifrån sig. Pol Pot, de Röda Khmerernas ledare var påverkad av Maoismen och hade bestämt sig för att driva ett kommunistiskt samhälle från år Zero där pengar inte längre skulle ha någon betydelse. Riset däremot var "guldet" och nu skulle man tredubbla skörden.  "Ris växer inte ur asfalten" menade Pol Pot och ville med risöverskottet (som uteblev) köpa mekaniska jordbruksmaskiner. Av Kambodjas 7 miljoner invånare fick cirka 1,7 - 2,5 miljoner sätta livet till. Alla utbildade skulle "försvinna" (rädd att inte kunna kontrollera välutbildade invånare), pengar skulle inte längre ha något värde (fick berättat hur de trampade på sedlar), de kunde ta bilen (men inte kunna tanka den), sjukhus och skolor brändes ned eller blev fängelse (S-21), religionsfriheten avskaffades. Byborna var ständigt hungriga och fick en skål med ris (ca 6 dl) som skulle räcka till sex personer. Svaga, sjuka som inte orkade ta sig till den gemensamma matplatsen fick inget. Det innebar att den risskålen ofta fick delas med flera. Någon rök från hyddorna fick inte förekomma. Människorna var ständigt hungriga.

 

Kambodja ligger många år efter och har en stor del fattig befolkning. Det kommer tyvärr att ta tid att återhämta ett sådant grymt angrepp på ett folk, ett samhälle och ett land!

This time I choose to write in English so all my "new" friends from Australia, New Zeeland, Canada, United States, France, Brazil, Peru, Venezuela, Poland, Iran, Egypt, Korea, Germany, Denmark and of course Sweden can follow. 

 

We were 28 people (25 ladies and 3 guys) gathering at the airport for a little bit more than two hour trip to Phnom Penh to build houses for 17 families out on the countryside about one hour away by bus. When we rolled in with our three white buses filled with us people who are there because we all have a wish, a hope and a will that we can do something for this very poor families. We were there to build them houses that they will turn into homes. Before we had information of what we were not allowed to do and among a few things we were not allowed to give them anything (more than we already have) and we could not touch their children and if we for instance hammered ourselves or got hurt we were not allowed to show it. They are supersticious about these things. They do not like if something bad would have happened in their new house and I tell you that that is absolutely no fear because these houses were built with so much love... I am blessed to have this experience and it was a fantastic feeling for both them and us! 

 

 

Tabitha Foundation is an organisation led by an amazing woman, the Canadian lady Janne, who dedicated her life to help poor people out in Cambodia (read more and maybe you want to contribute on www.tabitha.ca). On the website you can read "Tabitha has made an impact to  463,776 families with 3,710,208 dependents from 1994 to date. Tabitha’s main activity is the Savings Program (Family Partnerships). Before joining Tabitha, many families have no savings or may only save a few cents each week as the average family earns less than $1(US) a day. Through Savings, people set goals to make their lives better.  Tabitha staff make weekly visits to families in the program to offer support and collect the savings. After 10 weeks, the families are paid 10% interest on their savings – they use the money to buy items they need thus achieving their initial goals. Then they start the cycle again, with new dreams and goals.  Families graduate from Tabitha in 5 - 7 years, after which they have enough food, clean water, shelter and a sustainable source of income".