Malaysiafrun

Cambodia har en fruktansvärd historia med så mycket grymhet som är svår att förstå. Jag har besökt "Killing fields" där närmare 1,7 - 3,3 miljoner (uppgifterna går isär om hur många) människor begravdes, ofta i massgravar efter år av tortyr i fängelset Tuol Sleng, S-21. Det här illaryktade tortyrcentret utsatte sina fångar för den grymmaste behandlingen och utav 30 000 överlevde endast 7. Idag lever två och en av dessa fångar var på plats. Människorna ankagades för att vara medlemmar av CIA eller KGB. Ett annat "brott" dessa människor var anklagade för var att de var välutbildade. Lärare, läkare, advokater, ekonomer, journalister...Ja, alla med någon sorts utbildning skulle utplånas.

Det började med att "Röda Khmererna" intog Phnom Penh 17 april, 1975 då staden redan var försvagad och i krig med Vietnam och amerikanarna gjorde bombattacker. Stadens invånare vågade sig ut på gatan, lyckliga och med klappande händer och mottog de Röda Khmererna men det var innan de förstod vilket skräckvälde som skulle pågå framtill 1978. Alla stadens invånare skulle fördrivas ut på landsbygden och fick lämna allt ifrån sig. Pol Pot, de Röda Khmerernas ledare var påverkad av Maoismen och hade bestämt sig för att driva ett kommunistiskt samhälle från år Zero där pengar inte längre skulle ha någon betydelse. Riset däremot var "guldet" och nu skulle man tredubbla skörden.  "Ris växer inte ur asfalten" menade Pol Pot och ville med risöverskottet (som uteblev) köpa mekaniska jordbruksmaskiner. Av Kambodjas 7 miljoner invånare fick cirka 1,7 - 2,5 miljoner sätta livet till. Alla utbildade skulle "försvinna" (rädd att inte kunna kontrollera välutbildade invånare), pengar skulle inte längre ha något värde (fick berättat hur de trampade på sedlar), de kunde ta bilen (men inte kunna tanka den), sjukhus och skolor brändes ned eller blev fängelse (S-21), religionsfriheten avskaffades. Byborna var ständigt hungriga och fick en skål med ris (ca 6 dl) som skulle räcka till sex personer. Svaga, sjuka som inte orkade ta sig till den gemensamma matplatsen fick inget. Det innebar att den risskålen ofta fick delas med flera. Någon rök från hyddorna fick inte förekomma. Människorna var ständigt hungriga.

 

Kambodja ligger många år efter och har en stor del fattig befolkning. Det kommer tyvärr att ta tid att återhämta ett sådant grymt angrepp på ett folk, ett samhälle och ett land!