Skön seger!
Ikväll samlades vi hela goa gänget hos Tarja och Gary framför TV:n med öl och pizza för att se Sverige vinna över Finland med 2 - 1. Tarja som är finska var minst sagt i minoritet. Hon gjorde så gott hon kunde och hon hade till och med målat en finsk flagga kvällen till ära. Det hjälpte tyvärr inte den här gången för Sverige var helt enkelt för bra! Nu ser vi med spänning fram emot OS-finalen. Heja Sverige!
Mantanani Island
Tänk att det bara är en vecka sedan vi gjorde en dagsutflykt från Kota Kinabalu i Borneo till paradisön Mantanami. Två timmar med färja och man var tvungen att köpa ett heldagspaket för 500 kr/person och då ingick färjan, lunch och snorkelutflykt till ytterligare två öar. Eftersom våra kroppar var i "pain" valde vi att njuta av lugnet på huvudön. Vi gick en låååång härlig strandpromenad och nu tror jag att de vackra bilderna får tala för sig själv...
En dag kommer jag tillbaka och då för att stanna ett par nätter och kanske göra några dyk! Klättringen upptill Mount Kinabalu gör man bara en gång i sitt liv och den är nu checked! Tack och lov för det!
Farewellparty!
Så var det dags för Jeanette att ta farväl av oss för att flytta tillbaka till Sverige och Uppsala. Efter tolv år utomlands och tio år i Kuala Lumpur väntar nu ett bra jobb på Ericsson i Kista. Hon känner sig färdig att vända blad och påbörja ett nytt kapitel i sin bok. Undra hur många vänner hon själv tagit adjö av genom åren... Det är en tråkig sida av vårt annars underbara expatliv! Anders blir kvar här tillsvidare så hon står kvar med ena benet här och det måste kännas bra efter så lång tid i ett andra hemland. Pojkarna har vuxit upp och båda har redan flyttat hem till Sverige. Jeanette kommer vi att sakna för hennes rättframhet, kvicktänkta inlägg och generositet.Anki hade ordnat med en smaskig avskedslunch som överraskning och köpt present, porslin från bland annat 1460 (!).
Besök från Sverige!
Peter och Eva lämnade ett grått Sverige och de längtade efter värme och avkoppling. Värme kan vi erbjuda, men avkoppling är svårare! Det finns alldeles för mycket att erbjuda i Kuala Lumpur. Jag upptäcker varje dag och då har vi varit här i drygt femton månader. Vill aldrig att det ska ta slut... Vi har dock sparkat igång våra dagar med poolen och 1000 m simning. I helgen hade vi även en bra golfrunda på Valencia.
En stor del av vardagen här i Kuala Lumpur handlar om mat och dryck. Det finns alltifrån topprestauranger till små billiga hak som alla serverar gudomlig mat. Det roliga här är att ena kvällen hamna på topnotchställe för att nästa kväll sitta på plaststolar och hamra krabbor direkt på duken!
Vi har även firat Valentines Day! Mycket kärlek i luften och vi hade en helkväll med först aw på WIP med Tarja, Gary, Ullis, Peter och Hans arbetskamrat Johan. Vi hade bokat bord på olika restauranger nere i Bangsar Village så vi sammanstrålade då allihopa på "Social" efteråt. Vi åt en fantastisk japansk middag på "Mizu" och där serverades de bästa rullarna någon av oss ätit!
Vi har såklart även hunnit med ett besök till Batu Caves!
Och välförtjänt stund på Boduair där det serveras bubbel och macarons när man får sin pedikyr och manikyr. Själv smet jag iväg och fick en skön fotmassage. Inbillar mig att jag är extra värd det efter förra helgens vandring!
Imorse åkte Peter och Eva iväg till Bali för några dagar på stranden. Där ska de väl få möjlighet att koppla av innan de kommer tillbaka, inför helgen och andra halvlek, till vår underbara stad, Kuala Lumpur!
Happy Valentine!
Önskar alla mina fina vänner och fina familj en Happy Valentine! Jag är så glad och tacksam över att ni finns! Vi firar med kärt besök från Sverige, Peter och Eva. Vi har spenderat dagen i solen vid poolen och just nu får de efterlängtad pedikyr på Boduair! Sedan blir det middag på vårt favoritställe WIP. Vill ju så gärna visa upp en del av vår härliga vardag!
En speciell hälsning till våra underbara barn! Älskar er!
Mount Kinabalu
Tro det eller ej, men vi klarade det!!! We did it! We did it! We did iiiiiiit! Jag hade målbilden klar för mig och jag har förberett mig mentalt i månader. Många korta nätter på sista tiden har det blivit och jag var riktigt nervös. Jag har till och med varit och tagit en hälsoundersökning med EKG. Jag har även förberett mig fysiskt med bergsvandringar, treadmill, promenader, simning m m. Tyvärr åkte jag på en rejäl förkylning och influensa för två veckor sedan. Men, det fanns aldrig att ge upp. Det var dock det hårdaste min kropp varit utsatt för och det här äventyret kan bara sammanfattas med ett ord SMÄRTA! Det går aldrig att föreställa sig eller förbereda sig, men i efterhand var "resan" alldeles underbar och fantastisk, men vi tar det från början!
Vi hade köpt en paketresa med allinclusive d v s alla måltider, boende, transfer, mountainguidé ingick. Vi åkte den 2 1/2 timme långa flygresan från Kuala Lumpur till Kota Kinabalu där vi inom några dagar skulle vandra uppför Sydostasiens högsta berg, Mount Kinabalu. Det ligger på 4096 meter ( Kebnekaise är 2065 m). Vi blev upphämtade på flygplatsen för att bli skjutsade de dryga två timmarna upptill 1600 meter där äventyret skulle börja. Väl framme installerade vi oss, träffade Sofia som vandrade med oss, gick en runda i djungeln, tittade in i botaniska trädgården och bara väntade... En lång dag av förväntansfull väntan.
Här har vi mött vår mountainguide Mike som var ovärderlig under resans gång. Hans humor och skratt underlättade vår tuffa vandring.Det finns två vägar upp och vi hade efter ett samtal med ett gäng kineser bestämt oss för att gå upp den ena vägen och sedan komma ner den andra. Mike avrådde oss å det bestämdaste för trots att den skulle vara vackrare var den 2 km längre. Det skulle räcka med 6 km branta uppåtstigningar för min del skulle det visa sig. Det är tur att man inte visste då vad som komma skall... Även om jag fått många tips av goda vänner som gjort den här vandringen/klättringen tidigare.
Här är vi nått vår startplats Timpohon Gate där vi får registrera oss. Mike visar oss på kartan Hur vi kommer att dag 1 gå 6 km för att komma till Laban Rata som är ett vandrarhem där vi ska äta middag och förhoppningsvis acklimatisera våra kroppar till den höga höjden för att undvika höjdarsjukan. Laban Rata ligger på 3272 m och dag 2 kommer vi att stiga upp mitt i natten, klockan två för att vara framme på toppen i soluppgången. Sofia är en 26-årig tjej från Sölvesborg. Hon spelar fotboll i division 1 och hon gick med oss vår första dag. Hon var tålmodig och mycket trevlig. Andra dagen gick hon själv och var faktiskt första tjej som nådde toppen av alla oss cirka hundra personer som alla hade samma mål. Jag undrar hur många som egentligen inte klarar det. Det är så olika. Hans och Sofia upplevde smärta de också, men inte i närheten av hur det var för mig. I did struggle very, very hard!
Vi hade packat våra ryggsäckar med varma kläder för på toppen skulle det vara kallt. Underställ, fleecetröja, Goretexjacka, varma sockar, mössa och handskar. Sedan hade vi fyllt upp med powerbars, mandlar, russin, vätskeersättning m m och det viktigaste av allt, vatten. I Laban Rata skulle det finnas möjlighet att fylla på vatten. Det är viktigt att hålla vätskebalansen och dricka, dricka, dricka. Vi bar våra egna ryggsäckar. Man kan köpa den hjälpen från speciella bärare. Det kostar 20 kr/kg. Vi ville dock komma åt vår packning under stigningen så vi valde att bära!
Jag funderade mycket på vad det är som driver en människa att utsätta sig för den här smärtan? Vilken personlighet har de människor som samlas här? Jag tänkte också mycket på Marina Abramovic som dedikerat sitt liv åt smärtan och som visade det på "MOMAS" i New York för några år sedan. En mycket stark utställning som jag ofta återkommer till i mina tankar! Har ni inte hört om henne förut så titta på Youtube. Hon väcker känslor som ingen annan.
Här har vi kanske gått halva sträckan vår första dag och var ganska fräsch.Men det finns ingen sträcka som inte är brant uppför. Aldrig någon chans att vila benen eftersom flacka partier saknades helt och hållet. Vila sig gjorde vi istället på de vilostationer som fanns uppsatta vid varje kilometer. Ta av sig ryggsäcken, äta, dricka, göra toalettbesök m m cirka 5-15 minuter då och då var väldigt skönt. Vår stigning beräknades ta 4-6 timmar beroende på hur vältränad man är. Vår klättring började 9:22 och vi var framme 14:35. Mike som gjort det här tusentals gånger hade ett personbästa på 2 h 15 min till toppen och 58 minuter ner. Vi gjorde etapp 1på drygt fem timmar.
Det är narturliga trappor och byggda trappor. Parken har funnits sedan 1964 och innan dess var det trång djungel. Det är en otrolig växtlighet med många olika arter av träd och buskar. Det var dåligt med blommor, men säsongen för blommor är i maj och framåt. Fågellivet var dock ganska stort.
Det är uppför, eller ännu mera uppför! Bilderna "ljuger" för att det var mycket brantare i verkligheten. Någon "walk in the park" är det verkligen inte.
Första dagen var vi lätt klädda för det var varmt och fuktigt.
Mera uppförsstigning!
Och ännu mer uppför...6 km uppför är många steg och för att inte bränna ut sin energi gäller det att gå med små små steg. En snabb huvudräkning säger att vi gick cirka 24-25 000 steg bara första dagen!
Vi var många som ville upp den här dagen!
Här är mitt plågade ansiktsuttryck målande för min kamp!
Men varför klaga när vi då och då blev passerade av "bärare" som bar tung last för att fylla på förrådet med mat och dryck i Laban Rata.
Här ser vi bland annat en rhododendron och en orkidé!
Växtligheten förändrades ju högre vi kom och precis som på fjället blev det kargare och kargare!
Vid 5,5 km hade jag riktigt svårt och tusen tack till er som skickade mig peppningssms. Jag vet inte hur jag skulle ha orkat utan dessa.
Vädret blev också sämre och vi fick nytta av de regnkläder vi hade packat med oss.
Där i dimman kunde vi äntligen skönja vandrarhemmet och det var med mycket, mycket tunga steg jag äntligen nått målet för dag 1. Där fanns alla olika nationaliteter samlade och trots att vi inte talade samma språk samlades vi i ett lyckorus över att ha klarat vårt delmål och alla var överens om att det varit smärtsamt, men nu satt vi alla här med ett leende på läpparna! Nothing is impossible!
Utsikten från vår gård var fantastisk vacker och himlen bjöd på en magisk solnedgång!
Vi bodde i ett 4-bäddsrum tillsammans med två backpackers, en tjej från Tyskland och en kille från Nya Zeeland! Vi såg solnedgången och gick sedan till vårt rum för att packa om, smörja in kroppen med counterpain och vila till vi skulle pået igen. Någon dusch var det inte tal om för att det fanns lite vatten och det som fanns var iskallt. Efter en raggartvätt och påklädd kröp vi in i vår våningssängar för några timmars sömn. Hans hade lyckats ställa klockan på 22:38 och vi väcktes alla av den. Sedan låg jag och vred och vände, men till slut somnade jag om. Klockan 2:30 var vi redo igen och då med pannlampor på.
Det blev inga fotografier den här natten för jag var helt slut. Vi klättrade med hjälp av rep och jag räknade tio steg och stannade för att få luft. Det kändes som att andas genom ett sugrör samtidigt som hjärtat dunkade i mycket snabb takt. Hur trötta mina ben var går inte ens att beskriva...Men jag skulle upp. Något annat alternativ fanns inte i mitt huvud. Jag tror att när jag tänkte hade jag bara positiva tidigare händelser i mitt liv som en självbiografisk film som snurrade. När jag var i nuet lyftes jag fram av den vackraste stjärnhimlen jag någonsin sett. Jag kände styrkan av något mer däruppe och det bar mig framåt. Jag plockade också med mig en trärot som jag kände gav mig styrka. Helt plötsligt började benen gå 200 steg, som att komma in i andra andningen. Etapp 2 var 2,75 km lång och vi gick i mörkret och det var nästan tur för att vi var lyckligt ovetande om hur brant det var. Två dagar senare skulle vi läsa i "Star" om hur en 22-årig tyska miste sitt liv då hon ramlade ner. Det innebar att på vår väg ned hade vi mött flickan. Den mycket tragiska händelsen satte spår och tog lite udden av vår glädje.
Här är på vägen ned, men vi gick samma väg upp.
När vi hade 100 meter kvar var det tung klättring kvar över stora stenar. Jag sjönk ihop som en påse och visste inte hur jag skulle kunna samla kraft. Jag hade fått dåligt balanssinne och jag var yr som bara den. Hans berättade senare att han såg min desperation och hur han funderade hur han skulle kunna påverka mig att ta de sista meterna upp. Jag var ju så nära och jag vilade bara en stund, för att ge upp fanns som sagt inte.
Väl uppe var jag oerhört lycklig och behöver jag säga att jag var stolt över mig själv, över oss att vi klarade det. Våra älskade flickor fanns såklart med!
Omgivningarna här uppifrån var imponerande och det var mycket vackert! Det var som en brant farlig vägg på andra sidan repen. Och ja, det var värt mödan, men något jag bara gör en gång i livet. Jag avskyr trappsteg efter det här...
Monkey Mountain
Donkey Ear Mountain
Sir John Mountain
Mount Kinabalu
Lyckliga över att vara på väg utför. Mike uppskattade att nedvägen skulle ta 4- 6 timmar för oss. Den tog precis fyra timmar. Benen var helt plötsligt hur pigga som helst och med hjälp av walkingstick gjorde den att nedresan blev så mycket lättare. De flesta som gått den här vandringen plågas över nedvägen och de tycker den är plågsam. Men för egen del var den största strapatsen uppför!
Fy man vad jag är bra, fy man vad jag är bra för jag har bestigit Mount Kinabalu....
Förberedelser!
Umeå - Kulturhuvudstad 2014
Umeå är Europas Kulturhuvudstad 2014 och invigningen skedde i helgen. Celebriteter som kronprinsessan Viktoria och prins Daniel var på plats som så många andra. I helgen har jag haft kraftig Umeålängtan och känt att jag hade verkligen velat vara på plats för att ta del av alla festligheter. Umeå, (Björkarnas stad) är en fantastisk stad med drygt 118 000 invånare och jag är en mycket stolt f d Umeåbo. Medelåldern på 38 år är flera år lägre än riksgenomsnittet och det har sin förklaring i Umeå Universitet, Handelshögskolan, Designhögskolan, Konsthögskolan, Sveriges Lantbruksuniversitet med flera. Umeå har rustats för mycket pengar i samband med detta, men jag är övertygad om att det är positivt för staden och att det förhoppningsvis kommer locka till sig många välförtjänta turister. Själv har jag tittat in på Hemnet och drömt lite!
Uppvaktning!
Hipp hipp hurra för bästa Susann som har födelsedag idag. Vi uppvaktade henne med present och en semla som jag bakat. Det är ju en ganska unik present här!
Susann och Gordon har ett mycket smakfullt inrett hus. Det har även uppmärksammats av Feng Shuimästarinnan själv Lillian Too som i senaste numret av tidningen Feng Shui gjort ett hemmahosreportage i deras hem. Jag skriver mer om det i kommande inlägg. Här får ni ett litet bildcollage så länge.
Trevlig kväll!
Vi träffade delar av gänget och den här kvällen samlades vi på fina restaurangen Tamarind Neo. (Peter och Ullis var i Myanmar. De reste som så många andra iväg den här nyårshelgen eftersom det är röda dagar här nu). Några reser också till KL som bland annat min kurskamrat Emma som annars bor i Ipoh (drygt två timmar härifrån). Emma och Daniel anslöt lite senare den här kvällen och för de var det första gången de pratade svenska sedan de kom i augusti. Tänk vad olika expatlivet kan vara! Restaurangen Tamarind Neo är ett ställe med rätt känsla för inredning och mycket god mat! Tamarind har tre coola ställen och för ganska precis ett år sedan var vi på Tamarind Springs i djungeln med min bror Johan och Elisabeth som den kvällen fyllde år. Härliga minnen! Nästa gång blir på Alla-Hjärtans-Dagen den 14 februari då vi har fint besök från Sverige.
